ninja economist

Missnöjet bland republikaner i USA börjar nu även sprida sig till lägre nivåer än den federala. Nu senast är det Schwarzenegger som gör sitt bästa för att dra sitt strå till stacken.

Han har anställt Susan Kennedy som sin Chief of Staff vilket är den absolut mest inflytelserika och mäktiga administrativa post som finns på delstatsnivå.

Susan Kennedy var arkitekten bakom Gray Davis politik och en del källor menar att guvernör Schwarzenegger gjort detta drag efter påtryckningar från bland annat sin fru.

Frågan flera ställer sig nu är vad meningen med att välja bort Gray Davis egentligen var om Schwarzenegger nu anställer kvinnan bakom Gray Davis politik.

Jag hoppas att Schwarzenegger får ett arg telefonsamtal från Milton Friedman som han så gärna framhåller som en förebild…

Säga vad man vill om Arnold. Men han är inte rädd för att dra på sig ogillande. Själv väljer jag att se det som en kapitutilation inför socialistisk politik.

• Michelle Malkin rapporterar

Med tanke på att det bl.a. kommit en ny blogg, med namnet Bäst i världen, där en socialdemokratisk riksdagsman gottar sig i hur bra Sverige är, och att även österrikiska nationalekonomer verkar ha svårt att analysera Sverige så kan det vara värt att se hur Sverige utvecklats ekonomiskt över tid relativt andra ekonomier.

Detta visas förtjänstfullt i artikeln The Myth of the Scandinavian Model hos The Brussels Journals.

Artikeln går igenom varifrån en del av de positiva kommentarer man kan stöta på om Sverige kommer ifrån. Det visar sig att en hel del kommer från tankesmedjan Bruegels som visar sig vara grundad och finansierad av Frankrikes och Tysklands regeringar men även andra EU-stater (vore intressant om någon undersökte om svenska skattebetalare är med och finansierar kalaset).

Författaren Martin De Vlieghere skriver också om hur forskare medvetet utelämnar flera europeiska länder när man skall göra ekonomiska jämförelser. Ekonomiska framgångar som Irland, Spanien och Portugal utelämnas. Inkluderas de kan diagrammen komma att se ut så här:

Källa: OECD och Work for All

Över tid har alltså Sverige sjunkit i ranking vad gäller BNP/capita relativt andra länder medan länder som Irland sprungit förbi och lämnat Sverige i dess kölvatten.

Eller så här:

Källa: OECD och Work for All

Samtidigt har ett land som Irland sprungit ifrån Sverige vad gäller skapandet av jobb.

Eller varför inte så här:

Källa: OECD och Work for All

Dessutom har länderna inom OECD högre tillväxt per år ju mindre de statliga utgifterna som procent av BNP är.

Detta är inte okända data för ekonomer, det är vad man brukar kalla ett stiliserat faktum att de europeiska länder som har en hög ekonomisk tillväxt eller skapar många jobb är också de länder med en liten offentlig sektor.

Sverige sackar efter. Skillnad i ekonomisk tillväxt gör inte så mycket på ett år, men över tid betyder det mycket. Hade Sverige haft samma ekonomiska tillväxt efter 1970 som man haft de tjugo åren innan hade svenskarna i genomsnitt haft 45 % högre BNP per Capita (år 2001). Ett faktum herrarna Nuder och Persson inte gärna pratar om.

Stockholms Universitets rektor, Kåre Bremer, skriver i sin blogg om att det torde finnas en outnyttjad marknad av donationer för högskolor och universitet att använda sig av.

Jag tror det finns betydande outnyttjade möjligheter. Det finns potentiella donatorer som avvaktar eller vänder sig någon annanstans i brist på information om hur en donation till universitetet skulle användas och komma till nytta. Man vill förvissa sig om att pengarna verkligen kommer till nytta, att de medför en förändring till det bättre, att de inte slösas bort på misslyckade projekt, och att de inte försvinner i ett svart hål av administrativa kostnader.

Vettigt skrivet. Bremer tar dock inte upp en viktig orsak till att det doneras relativt mindre i Sverige än i t.ex. USA. För det första är det färre personer i Sverige med stora förmögenheter; vidare är det mycket svårt att via arbeta bygga upp en förmögenhet (vilket minskar antaler kufiska välgörare); samtidigt är säkert flera ovilliga att donera till statliga planekonomiska verksamheter.

Med fria universitet, en skattepolitik som gör det möjligt att med arbete bygga upp kapital och möjlighet till skatteavdrag för donationer skulle välgörenhet och donationer till forskning garanterat öka.

Ogillandet av Bushs expanderade av den amerikanska staten och de socialistiska tendenserna inom det Republikanska partiet växer. Förvisso har Bush sänkt vissa skatter – men å andra sidan har han ökat statens utgifter.

Allt detta sker dock på nationell, federal nivå.

På delstatsnivå händer det också en hel del intressanta saker.

I South Carolina finner sig Republikanerna tvingade att sänka och avskaffa skatter – och det rejält – för att kunna ha en chans att bli återvalda. Fastighetsskatten i staten har skjutit i höjden och krav har rests på att avskaffa skatten.

I Wall Street Journal:

Regardless of the details, nearly everyone agrees that what will come out of the Legislature after it gavels back into session in January won’t be a small rebate, temporary relief, tax credits or even a gradual reduction in taxes. And it will likely be signed by the governor. Across the state there is ”strong, strong support to take the cost of schools off the backs of homeowners,” Sen. McConnell tells me.

With every member of the House and the governor up for re-election next November and the state expecting a substantial budget surplus, Palmetto State politicians are getting the message that some Washington Republicans refuse to hear: that voters expect the GOP to deliver permanent tax relief.

Dagens vassaste kommentar leverar Nathan Shaschar på DN-debatt. Det gäller genusprofessorn Eva Lundgren och hennes forskning som inte finner stöd i empiri.

Lundgrens egen linje har varit att det är sekundärt om hennes forskning refererar till händelser i sinnevärlden.

En bild säger mer än tusen ord.

Dick Erixon länkar till en Reutersbild.

I dag skriver Junilistans EU-parlamentariker Lars Wohlin i Dagens Industri.

Artikeln presenterar ett förslag där statens utgifter inte skall få öka mer än vad BNP ökar mer.

De offentliga utgifternas andel av BNP uppgår till drygt 50 procent av BNP. Om BNP antas växa med 2,5 procent per år och offentliga utgifter med 1,5 procent per år, skapas ett skattesänkningsutrymme på cirka en halv procentenhet av BNP eller cirka 13 miljarder per år.

Med tanke på Moderaternas alltmer socialistiska framtoning där man gärna leker med social ingenjörsteknik med hjälp av statliga utgifter framstår Junilistan, tillsammans med Centerpartiet som de två självklara liberala valen inför nästa riksdagsval.

Och eftersom Junilistan inte är brännmärkt som högerspöke – likt moderaterna – kan flera borgerliga och socialdemokratiska väljare tänkas rösta på ett parti som förespråkar sunda statsfinanser. För även om man betecknar sig som socialdemokrat eller borgerlig så bör man vara rörande överens om att den svenska staten är alldeles för stor och lägger för mycket pengar på det den inte skall hålla på med.

Att lägga en begränsning på statliga utgifter är ingenting konstigt. Alla privatpersoner vet att man inte kan spendera mer per månad än man har i inkomst. Detsamma skall självfallet gälla för staten.

• DI – Junilistans krav på utgiftstak ger Sverige stabilare ekonomi

Wall Street Journal går igenom hur IAEA behandlar Iran och frågan om landet kan ta fram anrikat uran.

Fram tecknas en bild av ett tandlöst internationellt organ som inte kan stå bakom sina krav och där det hemskaste som kan hända ett land som struntar i IAEA är att det får en protest tillsänt sig.

I två år har man vetat att Iran byggt hemliga anläggningar för att anrika uran utan att berätta detta för IAEA vilket bryter mot överenskommelser. Vad gör IAEA? Man vill förhandla litet mer..

Vem sade:

”I’m so disgusted with the way my party is wasting money. It’s an embarrassment.”

1) George W Bush
X) John McCain
2) John Kerry

Rätt svar här.

Sofie Wiklund klagar i en artikel på Aftonbladet om att journaliststudenter inte pratar om klass eller fackföreningar.

Inte lite förnärmat konstaterar Wiklund:

Det existerar inget klasstänkande hos Sveriges journalistkår.

Artikeln är riktigt skön och rolig läsning. Speciellt med tanke på att man brukar skämta om att journalister läser 160 p marxism och att JMK sedan länge är känt för att vara väldigt marxistiskt.

Vidare har journalister, jämfört med allmänheten, dubbelt så stora sympatier med Vänsterpartiet. Det verkar också, enligt Göteborgs Universitet, som om detta stöd ökat sedan 1989. Wiklund snackar med andra ord strunt.

Wiklund rätt i den meningen att det inte är låginkomsttagare som i första hand studerar till journalister. Och om nu låginkomsttagare är arbeterklass så har hon ju rätt. De studerar inte ofta på högskola. De flesta arbetare jag träffar har dock väldigt litet till övers för unga arga socialisttjejer. De är oftast mer intresserade av att svetsa (som Wiklund skriver) och tjäna bra med pengar.

Så visst. Det kanske är få låginkomsttagare som studerar till journalist. Men visst faen är det kommunister som gör det i alla fall. Wiklund borde känna sig väl hemma bland sina kollegor.

*Uppdatering: Läsaren Henrik Hall poängterar att detta är samma Sofie Wiklund som skrivit osmakliga ledare i Dalademokraten.