Ägare till hund ville bestämma vem denne sålde till – dömdes till böter mars 30, 2006
Posted by Sebastian Weil in Äganderätt.trackback
En kennelägare vägrade sälja en hundvalp till ett lesbiskt par. För detta skall kennelägaren betala böter.
Detta är självfallet helt uppåt väggarna! En djurägare måste få välja vem denne säljer sina djur till – även om denne har inskränkta åsikter och inte vill sälja till bögar, flator, judar eller kvinnor.
Jag skulle inte vilja sälja till fransmän.
Grodätande baskerbärande illvilliga fragglar..
Jag tycker även att man skall kunna lägga till följande grupper:
barn, gifta, sambor, sossar, VP, Mp, C, Fp, Kds, M, muslimer, islamer, kristna, buddister, hinduer, araber, judar, tyskar, svenskar, europer, amerikaner, asiater, afrikaner. Säljaren skall ha friheten att välja vem han vill sälja sina djur till, svårt att förstå varför inte?
Varför har man fri prövningsrätt om man säljer sitt hus men inte på sin hundar?
“Va? Äganderätt? Vad är det för skit?”
Vad är det för självklart med detta? Du har naturligtvis rätt, men ingen retorik jag har hört i Sverige eller svensk press under min uppväxt skulle leda mig till den slutsatsen. Är det konstigt att folk inte fattar när bara en åsikt får föras fram?
Det handlar väl om lagstiftning som kolliderar med varandra. Ja, du har rätt att sälja till vem du vill men samtidigt är det olagligt att diskriminera folk på grund av ras, kön religion och sexuell läggning.
Hade kennelägaren motiverat sin försäljningsvägran med att han tyckte att paret verkade ha dålig hand med hundar, ful uppsyn eller dryg attityd så hade det varit OK, men att vägra försäljning med argumentet att någon är lesbisk är olagligt.
Som vanligt en kollision mellan olika rättigheter.
Pelpet:
Nej, det är en kollision mellan en lag och en persons rättigheter over sina beslut. Det lesbiska paret har all rätt att leva sina liv precis som de vill, men knappast någon “rättighet” att köpa någon annans hund (eller hus).
Men de flesta svenskar anser inte att individen har nagan egenrätt över sitt eget liv, sa lange det inte tjanar nagon sorts funktionalistiskt samhallssyfte.
Det är en kollision mellan positiva rättigheter och negativa rättigheter. Problemet med positiva rättigheter är att de inkräktar på någon annans negativa rättigheter eller rätt att själv bestämma över sina tillgångar. Men det innebär inte att positiva rättigheter saknar existensberättigande.
Om man enbart ser samhället ur en renlärig ideolgisk liberal synvinkel så blir varje positiv rättighet ett övergrepp.
Om man saknar ideologi så ser man bara samhällsproblem och försöker lösa dem utan att vägledas av principer såsom äganderätt.
Jag är också skeptisk mot diskrimineringslagstiftning, men konstaterar att diskriminering är ett réellt problem.
Pelpet. Du skriver att positiva rättigheter “inkräktar” på negativa rättigheter. Det vill säga: negativa rättigheter kastas över ända om man samtidigt skall ha positiva sådana. Det går inte att ha negativa och positiva rättigheter samtidigt. Om vi lämnar diskussionen om huruvida negativa eller positiva är dem som är moraliskt korrekta så måste du, om du har någon slags intellektuell spänst och hederlighet, i alla fall erkänna att det inte går att ha både negativa och positiva rättigheter samtidigt.
Det går inte att säga att det är en rättighet för alla människor att få förfoga över sin egendom om det samtidigt är en rättighet att få göra anspråk på andras egendom.
Antingen är det på ett sätt, eller på ett annat – undantaget vad som är moraliskt försvarbart.
Det skall till en mycket grumlig postmodernistisk och paralogisk hjärna för att hävda annorlunda.
Ingen har rätt att köpa en annan människas hund mot dennes vilja, precis som ingen har rätt att besöka en annan människas krog mot dennes vilja. Denna dom är naturligtvis helt vrickad.
Man kan tycka att hundägaren och krogägaren är skitstövlar, men det har de rätt att vara, med sin egendom. Ingen kan i ett rättssamhälle ha rätt att disponera andras egendom.
Angående fördomar och diskriminering tror jag tvärtom de skulle minska i ett “renlärigt liberalt” samhälle, eftersom mycket av fördomarna skapas och underblåses av just “positiva rättigheter”.
om du har någon slags intellektuell spänst och hederlighet, i alla fall erkänna att det inte går att ha både negativa och positiva rättigheter samtidigt.
Erkänner, men det förutsätter att rättigheter definieras som absoluta och utan inskränkningar. Den absoluta rätten till sin egendom och den absoluta rättigheten att inte bli diskriminerad är givetvis helt oförenliga.
Problemet är att i verkligheten så är inga rättigheter absoluta. Det finns alltid inskränkninar, och det torde också vara också helt nödvändigt för att ett samhälle skall fungera.
Äganderätten till exempel. Alla länder inskränker äganderätten genom att ta ut skatt och förbjuder handel med massförstörelsevapen. De flesta länder förbehåller sig rätten att expropiera privatägt land om det krävs för stora infrastruktorprojekt. Förbjuder mördare att äga handeldvapen. Etc. Alla politiker stödjer också detta system.
Det man diskuterar i dagspolitiken är hur stora inskränkningarna skall vara. Ingen politiker som i sin argumentation hänvisar till äganderättens helgd menar att den skall vara absolut. Egentligen kanske princip vore ett lämpligare ord än rättighet.
Pragmatiskt och icke-ideologiskt? Javisst, men i den politiska orienteringen så bör ideologin vara kompass och verkligheten karta .
Att bara såga hundböterna här med endast med en hänvisning till ägaderätten håller alltså inte (annat än för en läsekrets som värderar äganderätten extremt högt jämfört med resten av samhället). En fylligare argumentation krävs.
(Och om någon undrar. Ja – jag stödjer äganderätten och anser att den värnas för lågt i Sverige. Särskilt vad gäller skatteuttag och på det sätt som det leder till att folk blir fattiga och beroende av stat, arbetsgivare, hyresvärdar etc. Privat ägande leder till frihet och oberoende.)
Men det är just detta som är grejen. En rättighet är inte en rättighet om den inte är absolut och universell. Du bör helt enkelt sluta tala om rättigheter och istället tala om sådant som är önskvärt.
Att säga absolut rättighet är en dubbelskrivning som är helt onödig.
Du får då istället säga att det är önskvärt med äganderätt men att det ibland är önskvärt att inte ha äganderätt.
Du måste också skilja på vad som är moraliskt rätt och hur det råkar se ut i verkligheten. Att från just nu rådande förhållanden i världen mena att så som det är nu – det är rätt. Det har ingen bärighet om du försöker ange vad som är moraliskt rätt eller fel.
Att stater snor mark är så som det nu är i världen. Betyder det att det är rätt? Nej. Rätt och fel är moraliska värden som inte är relativa till hur det nu ser ut i världen. I vissa länder i världen mördas folk i koncentrationsläger. Betyder det att det är rätt? Nej.
Alltså. Skilj på rättighet och vad som är önskvärt – enligt din moral.
Men återigen. Om du nu menar att äganderätt är önskvärt – utom ibland då det inte är önskvärt – så måste du kunna svara på varför det ibland inte är önskvärt? Och då måste du ange en annan moralisk princip.
Jag gissar starkt på att du kommer ange en utalitaristisk moralprincip i sådana fall. Okej, fine. Men erkänna då att du är utalitarist och tycker att det ibland ger bättre konsekvenser om man gör inskränkningar i människors frihet. Det vore så mycket mer ärligt.
Får man inte blanda?
Min moral (ideologi) består av en stor del liberalism, och mindre delar konservatism och socialism/utilitarism.
Motfråga då. Kanske bäst besvaras i (A=A) eller egen artikel:
Hur motiverar du din moraliska rättsuppfattning? Religiös övertygelse? Logisk slutledning? Hänvisning till någon klurig filosof?
Okej. Innan vi går in och motiverar varför en viss moral är rätt eller fel så kan man inte ha ett koncept med inneboende motsättningar. Om du har en socialliberal politisk uppfattning så måste den motiveras av en utalitaristisk princip – annars håller det liksom inte. _Sen_ kan vi diskutera om utalitarism i sig håller eller inte.