Varför folkpartister är socialliberaler och varför socialliberaler är utilitarister april 1, 2006
Posted by Sebastian Weil in Filosofi, Folkpartiet, Politik.trackback
Vi har som bekant ett parti i detta land med det efterföljande epitetet liberalerna. En liberal är, i alla fall i klassisk europeisk mening, en person som tillkännager sig till den politiska ideologin liberalism. Det är en politisk ideologi med naturrättsliga rötter som sträcker sig tillbaka till den skotske filosofen John Locke men har självfallet sedan dess givits flera filosofiska bidrag. Utan att alltför mycket fördjupa mig i de filosofer och tänkare som kan benämnas liberaler så vill jag först börja med att skilja på dem som försvarat liberalismen på naturrättsliga grunder å ena sidan, och på konsekvensetiska grunder å andra sidan.
Dem som på konsekvensetisk, eller utilitaristisk grund, försvarar liberalismen har varit flera även om man idag främst finner dessa bland nationalekonomer. Möjligen har detta något att göra med den drillning som sker inom det nationalekonomiska ämnet där man i mångt och mycket räknar på paretoeffektivitet och lösningar som i olika modeller skall generera högst välstånd till störst antal människor.
I vilket fall är den klassiska liberalismen en politisk ideologi som kraftigt tar avstånd från utövandet av tvång. Istället fastslås varje människas rätt till frihet. Denna rätt till frihet innebär äganderätt, yttrandefrihet, religionsfrihet, rätt till egen vald sexualitet med flera exempel. Alla dessa rättigheter är sprungna från människans rätt till frihet, frånvaron av tvång.
I Sveriges riksdag så har vi partiet Folkpartiet Liberalerna. Ett parti som knappast kan benämnas liberalt egentligen, men väl socialliberalt.
Socialliberaler är personer som hävdar att de själva är liberaler. Däremot, menar de, finns det en del saker som är så pass viktiga, och konsekvenser som är på pass önskvärda, att vi måste åsidosätta friheten ibland, på vissa punkter.
En del menar att gränsen går när staten tilltvingar sig en liten summa skatt för att finansiera rättsväsende och militär.
En del vill gå något längre och menar att det är okej att åsidosätta friheten så att staten skall kunna bedriva skolväsende.
En del vill gå något längre och menar att det är okej att åsidosätta friheten så att staten skall kunna bedriva sjukvård.
En del vill gå något längre och menar att det är okej att åsidosätta friheten så att staten skall kunna bedriva tv-sändningar.
En del vill gå något längre.. ja.. ni förstår nog poängen.
Gemensamt för socialliberalerna är att de alla menar att det är någon konsekvens, som är så pass önskvärd att frihten skall åsidosättas. Detta är ett djupt konsekvensetiskt, och därmed utilitaristiskt, resonemang. Socialliberalens moral bottnar inte i ett försvar av frihet. Det handlar inte om att stå upp för människans rättigheter. Det handlar inte heller om att avfärda samtliga negativa rättigheter (rätten till frihet) till förmån för så kallade positiva rättigheter (rätten till ett visst materiellt välstånd). Istället är det konsekvensen som eftersöks – inte rättigheten i sig.
Problemet blir självfallet var man drar gränsen. Varför skall det vara okej för staten att upprätthålla planekonomisk sjukvård – men väl inte ha monopol på alkoholförsäljning? Varför skall det vara okej för staten att upprätthålla planekonomisk elproduktion – men inte ha monopol på försäljning av läkemedel? Ja, gränsdragningen blir självfallet en debatt bland utalitarister om hur konsekvenserna blir som bäst.
En del utilitarister blir djupt socialistiska till sin natur – då de anser att socialism renderar bäst konsekvenser – medan en del blir mer eller mindre liberala – då de anser att frihet ger bäst konsekvenser. Varför frihet skulle vara bäst för en utalitarist till skillnad från tvång verkar dock mest bero på utilitaristens kynne.
Socialliberalism är ingenting annat än utalitarism maskerad som någonting annat. Och denna utilitarism är djupt illiberal – den är mycket socialistisk.
Jag själv vill gärna vara liberal, men känner med mig själv att jag i vissa lägen dras mot socialliberala känningar.
Jag ser det lite som så att i ett liberalt samhälle har man rätt att vara fri. Klarar man inte själv av att vara fri så bör man kunna få hjälp att bli det. Att ren liberalism skulle fungera bäst för det stora flertalet människor är jag fullständigt övertygad om. Dock kommer det alltid att finnas en viss mängd människor i ett samhälle som är oförmögna att klara sig själva och som inte heller har någon släkt eller vänner att förlita sig på. Det må vara en ganska liten grupp människor, men de finns ändock. Ur ett rent mänskligt perspektiv har jag svårt för tanken att man inte har någon form av skydd för dessa människor.
Människor kan naturligtvis hantera detta själva lokalt i sina samhällen eller städer eller på vilken nivå de nu vill hantera det, och bör också få göra det där de så vill, men om det uppstår samhällen där man inte gör det? Hur hanterar man det? Inte en helt enkel fråga att besvara…
Det heter ”utilitaristisk”. Sedan anser jag att det är ganska synd att många tror att man kan försvara friheten antingen på vad som brukar uppfattas som moralprincipiella grunder (naturliga rättigheter) eller på praktiska grunder (utilitaristiska). Denna distinktion är ju missvisande eftersom även utilitaristiska överväganden sker utifrån en moralprincip. Men jag menar att det också är missvisande på ett mer fundamentalt plan eftersom det förutsätter att det råder någon slags klyfta mellan det moraliska och det praktiska. Men det gör det inte. Erkännandet och respekterandet av principen om individens rättigheter är inte bara moraliskt rätt, det är också det _enda_ som får bäst konsekvenser för (bokstavligt talat) alla. Det är därför inte fel att resonera ”utilitaristiskt”, så länge man inser att det inte finns några vinster att göra om man ger upp principen om individens rättigheter.
Anders Gardebring: Att man av någon anledning är oförmögen att ta hand om sig själv betyder *inte* att man har någon rätt att bli försörjd av andra. Det finns, som Ayn Rand har påpekat, ingen rättighet att kränka andra rättigheter.
ATT: Svanberg
Jag tror att det inte är en högoddsare att min enda poäng är att det inte går att kombinera mot varandra stående koncept. Sedan menar nog jag att man skall hålla fast vid rättigheter eftersom de renderar bäst konsekvenser – precis som du skriver.
Som jag skriver så bygger både naturrätt och utilitarism på en moralprincip. Den ena är dock principetisk där den andra är konsekvensetisk.
Sebastian Weil: Det jag skrev var egentligen inte en protest eller invändning emot det du skrev i ditt inlägg, utan mer bara en reflektion från min sida.
Men hur ser du på mer samtida filosofer som John Rawls som bygger sin liberala teori på ett socialt kontrakt som möjliggör vissa ”socialliberala” effekter. Snarare kanske man ska göra en skillnad mellan liberal och libertär..
Socialt kontrakt? Jag har inte skrivit på något socialt kontrakt. Var god visa mig en kopia av det.
Är det inte så att konsekvenserna av en moral är det som avgör hur bra modellen är?
Jag tror CJ är inne på något här:
Libertär filosofi -> Liberal ideologi
Utilitaristisk filisofi -> Vilken ideologi som helst, beroende på vad man värdesätter som ”bra” konsekvenser.
För att en person med utilitaristisk filosofi skall ha en liberal eller socialliberal ideologi så borde det då innebära att hon måste bära på en del libertära värderingar.
ATT Sp3tt: Det vanligaste s.k sociala kontraktet brukar vara detta exempel: Anta att du skall pånyttfödas in i ett samhälle. I det ena samhället så kan du födas antingen som oerhört fattig med ett kort och plågsamt liv framför dig, eller så kan du födas som oerhört rik med ett långt och behagligt liv framför dig, eller någonstans däremellan. Exakt var du hamnar är helt slumpmässigt. I det andra samhället så lever alla hyfsat bekvämt och kan räkna med ett ganska långt liv. Vilket samhälle skulle du välja att födas i?
Det är tvivelaktigt och ofta ett argument för socialism, men äger ändå en vis giltighet. Det förutsätter förstås att folk vill välja samhälle 2.
sp3tt:
Vissa som vill böja sig baklänges för att upprätthålla illusionen/teorin om ”socialt kontrakt” brukar påstå att ens föräldrar ingick ett sådant å ens vägnar när man föddes.
Men vare sig min mor eller far minns att de skulle ha skrivit under något sådant åt mig..
Om man tar emot barnbidrag, betlalar sin skatt, låter barnen gå i skola och tar del av samhället – har man inte då godtagit ett socialt kontrakt?
Visserligen är det lite självsvådligt att tvinga in barn i ett socialt kontrakt, men om man verkligen är emot det – borde då inte päronen ha sålt alla sina tillgångar och flyttat någonstans där man slipper ett socialt kontrakt?
Men visst får man böja sig baklänges? Om man inte säger faktiskt erkänner att det sociala kontraktet är tvingande inom det geografiska området det gäller.
Skönt att nån mer inser att folkpartiet är socialister, INTE liberaler.
Man skriver då inte på något kontrakt när man blir rånad, det skulle ju vara absurt. JAG har inte skrivit under något socialt kontrakt, hur kan jag vara bunden av det? Jag vill fortfarande läsa en kopia av kontraktet.
Det sociala kontraktet existerar inte på riktigt man använder sig av det som en modell för vad människor i en utgångssitution skulle komma överens om för samhälle om de inte hade insikt om hur deras liv skulle bli. Man använder alltså detta för att beskriva en uppfattning om rättvisa. Många filosofer som nämns som ”liberala” har använt sig av denna modell. Främst Rawls och Kant. Denna modell skulle kunna rättfärdiga många av folkpartiets ideer som skyldighet att ingripa när någon drunknar till exempel eftersom det är vad människorna i den hypotetiska utgångspositionen skulle komma fram till. Ur ett libertärt perspektiv skulle detta dock vara en helt ogodtagbar skyldighet. Jag ifrågasätter endast användandet av begreppet liberal då jag tycker det verkar förväxlas med libertär.
Det sociala kontraktet existerar inte på riktigt man använder sig av det som en modell för vad människor i en utgångssitution skulle komma överens om för samhälle om de inte hade insikt om hur deras liv skulle bli.
Det hela blir lite absurt när:
a) kontraktet inte existerar på riktigt, och därmed vare sig går att läsa eller skriva under.
b) man gör en jäkla massa antaganden om vad folk ”vill” helt utan att fråga individerna själva utifrån imaginära kanske-scenarion.
Absurditeten i det hela gör att det ”sociala kontraktet” inte är något annat än en klen och påhittad svep-ursäkt för att få tvinga folk att följa ens vilja, eftersom de uppenbarligen inte själva vet vad de vill med sina liv.
Det är ju löjligt att ett sådant kontrakt skulle finnas på riktigt. Man försöker utläsa kontraktsinnehållet ur en utgångsposition för att beskriva en uppfattning om rättvisa. Det är en perfekt modell för att beskriva vad som skulle gynna alla individer i en grupp som helhet. Det problematiska är dock att modellen förutsätten en grupp i sin helhet, den problematiken finns dock inbyggd i modellen. Det ”sociala kontraktet” inte bindande utan vidare. Utan att diskutera om denna modell har giltighet eller inte så är poäng att denna modell har beskrivits som liberal. Lägger man detta i begreppet liberal så är det mesta som folkpartiet gör godtagbart ur en ”liberal” ståndpunkt till skillnad från libertär.
Socialliberaler är personer som hävdar att de själva är liberaler. Däremot, menar de, finns det en del saker som är så pass viktiga, och konsekvenser som är på pass önskvärda, att vi måste åsidosätta friheten ibland, på vissa punkter.
En del menar att gränsen går när staten tilltvingar sig en liten summa skatt för att finansiera rättsväsende och militär. [---]
Är inte detta en definition av utilitarism som innefattar såväl Robert Nozick som (den föga utilitaristiske socialliberalen) John Rawls?
Definitionen av utilitarism är en konsekvensetik som menar att målen helgar medlen. Målet är att maximera den totala summan lycka.
Rawls går med sin s.k. differensprincip emot utilitarism. Men bara på den grunden att en alltför stor utilitaristisk utjämning hämmar ekonomisk tillväxt och därmed skadar de svagaste i samhället.
Citat: ”Definitionen av utilitarism är en konsekvensetik som menar att målen helgar medlen. Målet är att maximera den totala summan lycka.”
Det här är just det som gör att utilitarismen stinker. Det kan vara kul att mobba, och tillåtet om mobbarna är fler än offret. Det finns ingen gräns för kränkningen enligt utilitarismen.
Det är bara en jävla billig ursäkt för sin elakhet. Bara man är i majoritet eller påstådd majoritet kan utilitarismen rättfärdiga vad som helst.
Dessutom kan man vara både praktisk och liberal genom att tänka ”det är fel att mobba, offret kunde vara jag”.
“Definitionen av utilitarism är en konsekvensetik som menar att målen helgar medlen. Målet är att maximera den totala summan lycka.”
Den logiken kan appliceras på mobbing: om mobbarna tillsamman som grupp får större kollektiv lycka än den mobbade får olycka, så är mobbingen rättfärdigad. En ekvation som antagligen stämmer i de flesta mobbing-fall, eftersom offret oftast är en person, men mobbarna flera.
Fortsätt applicera på gruppvåldtäkter, etniska rensningar av minoriteter osv så har du en riktigt trevlig ideologi. Eller inte.
Ja ni börjar ju se problematiken. På vilken nivå skall man räkna lyckan? Globalt för hela jorden?
Ja.. då är det bara att sluta äta nötkött – finns rätt många hinduiska indier vet ni..
Inte att förglömma att eftersom kvinnor är i majoritet så måste vi alla gifta oss med Mel Gibson också…
Jag betecknar mig själv som liberal. Jag har svårt att moraliskt/filosofiskt/whatever motivera något annat om man verkligen ser till effekterna.
Men, samtidigt skall man inse att vi lever i ett mer eller mindre socialliberalt samhälle. Det går därför inte att rycka upp allt med rötterna och förvänta sig att alla skall få det bättre om man inför en frimarknad överallt. Det måste få ta tid. Folk har naturligtvis, helt logiskt, anpassat sina liv, sina val, investeringar, med mera efter dagens samhälle. Att bara rycka undan mattan för dem är kontraproduktivt.
Därför så måste även den mest liberale person acceptera att rucka på sina principer i enskilda sakfrågor. Man måste göra upp en plan med frågor som skall hanteras på kort sikt och de som skall hanteras på lång sikt.
T.ex. så hade moderaternas vänstersväng kunnat varit värd att ”berömma” om de samtidigt hade hållit fast vid sina principer, men gjort om tidsplanen för införandet av en del frågor. Sedan skulle det säkert funnits fog för att kritisera tidsplanen, men det är ändå lindrigare än att bara kasta principerna överbord…
Vad tycker ni andra? Kan man vara pragmatiker på kort sikt och renlärigt ideologiskt på långsikt?
Rawl går emot utiliarismen på den grunden att en orättvisa endast är godtagbar om den gynnar alla, man får alltså inte offra någon för andras skull enligt Rawls.
Vad tycker ni andra? Kan man vara pragmatiker på kort sikt och renlärigt ideologiskt på långsikt?
Det går säkerligen, och i praktiken är ett mått pragmatism ett krav för att kunna ändra saker. Som du nämner har många anpassat sig till dagens system, en 180 graders vändning över en natt skulle då orsaka kaos: om man skulle säga ”fr o m imorgom är det privat sjukförsäkring som gäller!” så kan du ge dig den på att 80% av befolkningen inte skulle ha försäkring, av den enkla anledning att de inte är vana att behöva ta ansvar själva.
Mer eller mindre långa övergångsperioder, men med ett tydligt mål i sikter är nog en praktisk nödvändighet.
Samma sak gäller att övertyga om ideal: det är lättare att sälja en sak i taget än allt på en gång. Det är nog enklare att fokusera på att kommunicera ekonomisk frihet och varför det är rätt innan man börjar tala om legalisering av droger, vapeninnehav mm. Sedan när folk förstår frihet inom ett område som ligger dem nära, så är de mer öppna att ta till sig argumenten för frihet inom andra områden som ligger dem längre ifrån.
Med all respekt för Wille, men historiska exempel tycks peka på att chockterapi är det som fungerar. Se bara på de forna öststaterna och Ryssland. De länder som klarat av omställningen är just de länder som inte inför gradvisa förändringar utan använt chockterapi. Varför skulle svenskar vara annorlunda förutom i den meningen att vi har en ännu mindre omställning att göra?
Chock-terapi fungerar om det är enda lösningen, som i t ex forna östeuropa och Storbritannien när Thatcher tog över. Men de är trots allt exceptionella fall: det var system och ekonomier som hade havererat totalt och inte ens kunde sätta upp en falsk fasad (som Sverige av idag).
I mer välmående länder som t ex USA och Storbritannien av idag tror jag dock att chock-terapi, utan rättfärdigandet av att gradvis se förbättringen med de gradvisa förändringarna mest skulle leda till ilska och opposition.
Det finns inget egenvärde i att införa chock-terapi som rullas tillbaka vid första bästa tillfälle..
Därmed inte sagt att man ska hymla med vad man vill, men chock-förändringar över en natt i icke-havererade länder funkar inte, av den enkla anledning att folk inte kommer att acceptera det utan att ha fått en försmak av fördelarna.